80 km Road Tour

Jag kände mig nästan lika nervös som inför ett lopp när jag var på väg ner till cykelcentret igår morse för att möte upp resten av gänget inför vårt 80 km lång bergsäventyr.
Mitt dåliga träningssjälvförtroende slog till med buller och bång och jag hade verkligen svårt att övertala min hjärna att det här minsann skulle gå vägen.
-How many hourse do you ride for a week? frågade den spanska guiden och tittade på mig med nyfikna ögon.
Ehhhh, vad skulle jag svara på den.
-Ja, nu i januari har jag cyklat som en tok hemma i tvättstugan för att jag håller på med en galen utmaning men annars brukar jag mest springa.



Jag hade hört att det var två svenska tjejer till som skulle med på turen som inte heller var så erfarna vilket av någon anledning gjorde mig lite lugnare. Då kunde jag ju i alla fall hänga med dem
Men när det väl var dags för avfärd stod jag där som enda tjej med gäng snabba cykelkillar.
Min enda trygga punkt var den svenska guiden Filip Rudenstam som på sitt lugna sätt försökte övertyga mig om det här skulle gå hur bra som helst.
Så tillslut fanns det liksom ingen återvändo. Det var bara att börja trampa.
Första kilometrarna var fantastiska.
Vi susade fram på vägarna i en samlad klunga och en känsla av frihet och lycka spred sig i kroppen.
Sen kom första backen och där försvann den lyckokänslan.
Klungan bara försvann och jag trampade som en galning för att i alla fall inte tappa sista man ur sikte.
Innerst inne förstod jag att de hade koll på mig men att ligga längts bak och se hur luckan bara blir större hur mycket jag än trampar var ändå stressande och jag slet för allt jag var värd för att komma i kapp.
Men efter varje stigning så samlades gruppen ihop igen innan vi tog oss an nästa backe.
Stigning efter stigning, upp, upp, upp, trampa, trampa, trampa, kämpa, kämpa, kämpa.
Mitt i alla mjölksyra försökte jag ändå passa på att njuta av omgivningarna som verkligen var storslagna.
Detta var ju ett äventyr jag inte ville missa hur mycket mjölksyra och svett det än skulle kosta.



Halvvägs stannade vi och fikade på ett litet inhemskt café och återhämtade oss en stund innan det var dags att cykla vidare.
Grabbarna på bilden är de som under dagen turades om att peppa och pusha mig framåt när jag hamnade på efterkälken.
Men efter alla stigningar och 1428 höjdmeter över havet så var det äntligen dags att åka utför.
Stundtals tyckte jag dock att utför nästa var värre än uppför. Jag vet inte hur fort de andra cyklade men med Filip vid min sida så var vi i alla fall uppe i över 65 km/h och då fegade jag verkligen om man jämför med de andra.
Sista biten var ganska flack men med en oerhört kraftig motvind. Jag gav allt och lite till för att inte tappa klungan. Minsta lucka och motvinden var som en vägg.
Men jag tror att de förstod att energin började sina för min del och sista biten fick jag ligga i mitten av klungan med en av de spanska guiderna vid min sida.
Så fort jag tappade det minsta var han där med en hand på mig rygg och i princip föste mig framåt.
Strax över åtta mil senare var vi tillbaka där vi började.
Med slutkörda ben och solsvedda armar klev jag av cykeln med ett stort leende på läpparna.
Som ni alla vet så är känslan enorm när man klarat något man knappt trodde vad möjligt.
Jag kan inte påstå att jag gjorde det med bravur och mina cykelmuskler behöver definitivt tränas.
Men med fin support från grabbarna, massor av mjölksyra, svett och sol så fick jag i alla fall en häftig cykelupplevelse jag sent kommer att glömma.



Obs! Filips cykeldator med lite fler kilometer än vi andra skrapade ihop.
Det blev ju några vändor upp och ner för att hämta upp en trött cyklist för hans del.